Bonnie Raitt:

Fast förankrad i rötterna

Bonnie Raitt kan nästan ses som en institution i den amerikanska musikindustrin

- Både på grund av hennes personliga integritet och sin stora välgörenhetsinsats.

För att inte tala om mängden av högkvalitativ musik hon åstadkommit

Av Nis Jensen

Det är helt enkelt upprörande så mycket pengar en del musiker tjänar, läste jag en gång att Bonnie Raitt sagt - och som jag kommer ihåg talade hon också om hur musikerna spenderade sina pengar.

Hon måste ju annars ha tjänat en del själv - hon släppte sitt första album på Warner redan '71 och med några mega-hits i bagaget tror jag inte att någon bankdirektör direkt sliter sitt hör över att jobba med henne. Men hon är fortfarande - och alltid har varit - en dam med både attityder och engagemang i den värld som omger henne. Det har alltid funnits en sådan "aura" runt henne, som handlar om att det att vara musiker faktiskt är hårt arbete - och att musik är en utveckling av många långa traditioner!

Från ett musikerhem

På många sätt är hon ett barn av hippie-eran, född och uppvuxen i Los Angeles (född 1949) i ett musikerhem har hon fått tidsandan in med modersmjölken. Hon blev tidigt influerad av blues och var i sina yngre dagar vän med några av de stora namnen som hjälpt till att forma den amerikanska musiktraditionen. Några av de namn som har rötter i den svarta slavtradition av blues!

Det är där hennes musikaliska vagga stått - mer än i t.ex. country eller rock'n'roll, även om hon gett ut musik i alla dessa genrer. Och för att avsluta det med klichéerna fick hon sin första gitarr vid åtta års ålder!

Hon hade inte riktigt tänkt sig en karriär inom musik - hon studerade sociala relationer på universitetet, där hon snart blev involverad i tidens stora ungdomuppror. Och var samtidigt delaktig i den lokala musikscenen - främst med blues och folkmusik som ju stod verkligt starkt i slutet av 60-talet.

Studietiden

Hon blev dock aldrig färdig med studierna, plötsligt stod hon som uppvärmning till några av de stora namnen som John Lee Hooker och Muddy Waters - och fick massor med erfarenhet, både musikaliskt och personligt genom att umgås de gamla mästarna.

Warner såg henne och erbjöd ett skivkontrakt - hennes debut kallades helt enkelt Bonnie Raitt och var kraftigt blues-inspirerad.

Sedan kom en rad plattor, ungefär en om året i början av 70-talet och 1977 kom Sweet Forgiveness som blev en så stor farmgång att den rentav nådde ända till Skandinavien.

Vid den tiden var undertecknad mycket förtjust i Doobie Brothers och hela den östkustvåg som hade en tendens att just krypa in på Top-10 listorna som annars då här i Europa dominerades av namn som Kate Bush och Eurythmics - "prova att lyssna till henne här" - sa min lokala skivpusher en dag när jag var inne för att handla. Och jag har följt henne sedan dess.

Genombrott

Stilmässigt har hon för länge sedan lämnat den starka blues / folk-inspirerade stil som präglade hennes första släpp på 70-talet, även om hennes musik fortfarande bygger på hennes exceptionellt fina gitarrspel. Hennes signum är naturligtvis den speciella bottleneck slidegitarren, men hon hanterar alla gitarrer med hög professionalism och självklarhet.

Sweet Forgiveness var mer ett "vuxen-pop" album, och det har varit den genren hon utmärkt sig mest inom sedan dess - hon har gjort totalt 14 officiella studioalbum med Nick of Time från '89 som den största och mest dominerande toppen - hon fick tre Grammys för skivan. Välförtjänt - det är ett utmärkt album som håller fint än idag. Det är (som nästan allt hon har gjort) utmärkt produceradt med ett snyggt balanserat och öppet ljud.

Bonnie Raitt live

Det vilar något tidlöst över Bonnie Raitt bästa plattor. Dels för att hennes gitarrspel är utmärkt - och lite diskret underspelat - delvis på grund av hennes röst som har en liten "edge", den är lite rostig, även om hon när som helst kan riva av en ballad så det ilar ned längs ryggraden. Men hennes låtar låter faktiskt som om hon menar vad hon sjunger och så har de en sorts unik integritet - det är något väldigt okonstlat över hennes sätt att handskas med att vara musiker.

Tyvärr har jag bara sett henne en gång live - det var för några år sedan i Malmö, men den konserten bekräftade egentligen bara alla de intryck jag redan hade av henne. Hon är kortväxt och rätt mager - och ser lite härjad ut, kan man säga. Det har varken använts Botox eller gjorts några ansiktslyftningar här - men det sätt som hennes gitarr liskom växte samman med henne var ruskigt än imponerande. På et hela taget var det en fängslande konsert - ett väldigt sammanspelat band (hon har spelat med dem i många år och det är också de som backar upp henne på de senaste plattorna) och en Bonnie Raitt, som trots all professionalism fortfarande verkade enormt närvarande.

Socialt engagemang

Men det finns mycket mer att säga om henne. Hennes engagemang i alla typer av eko-sociala- och andra vitala frågor är något hon alltid varit upptagen av - hon är inte för inte ett barn från hippie-tiden!

En av de historier om henne jag älskar handlar om john Lee Hooker - han var ett stort namn när hon var ung, men blues förlorade sin popularitet när rocken tog över på 70-talet och han var bortglömd och hamnade på gatan i Los Angeles. Bonnie hörde talas om det - och bestämde sig för att göra något åt det!

Historien berättar att hon hämtade upp honom och hjälpte honom till ett nytt skivkontrakt - med The Healer som ett resultat - de av oss som redan då var intresserade av hifi kan nog komma ihåg att ljudkvaliteten på den skivan gjorde den mycket spelad på all världens hifi-utställningar. Huruvida historien är sann - att det faktiskt var hon som gjorde allt benarbetet, kan jag inte verifiera - det kan också egentligen kvitta. Men de vann i varje fall en Grammy 1989 för deras duett.

Men hon var också inblandad i återkomsten av The Big O, Roy Orbison, som levde en rätt tynande tillvaro "middagsmusiker" - en stor amerikansk tradition, där du kan köpa ett paket bestående av middag - med underhållning!

Ett något förnedrande öde för en av 60-talets största röster. I varje fall bestämde några av de största namnen då att göra något åt det - och satte ihop ett band som bestod av exempelvis Bruce Springsteen, Tom Waits och T-Bone Burnett och med en kör bestående av kd lang, Jennifer Warnes och Bonnie Raitt! Tyvärr slutade det tragiskt - The Big O fick sin revival med stor kommersiell framgång - för stor faktiskt, han blev överarbetad, fick hjärtslag och dog!

Traditionalist

Det övergripande intrycket av Bonnie är av en ytterst flitig artist - över 40 år som musiker, 14 studioalbum utöver vad som egentligen finns av live-inspelningar, videor och dvd - för att inte tala om all charity hon gjort under årens lopp. Hon stödde exempelvis Obamas presidentvalskampanj - hon har gjort en välgörenhets-turné tillsammans med Taj Mahal ... skapat en fond som hjälper till att stödja musikundervisning för barn - you name it - hon har varit med överallt!

Man kan kanske inte säga att hon musikaliskt sett varit någon stor innovatör, sådan är varken hennes material eller stil. Men hon har alltid stått för kvalitet och ärlighet och många av hennes skivor håller fortfarande fint även efter massor av lyssningar. Mina personliga favoriter är, förutom de redan nämnda, även Luck of the Draw och Silver Lining.

Souls Alike från 2005 är hennes senaste studioinspelning, så hon har hållit en ordentlig en paus - och det är heller inte hennes allra bästa album. Men, det är ett nytt med henne på gång under våren 2012.