Den digitala länken
Av Sven Bilén och Lars Erik Steinick (foto)
dCS utvecklade från början lösningar till försvaret, men gick från det till att bli en av de absolut ledande firmorna inom digital återgivning. Firman har på ljudsidan alltid specialiserat sig på just detta och har inga andra produktgrupper i sitt sortiment, allt handlar om spelning från digitala källor och omvandling av dessa signaler från digital till analog. Man startade på studiosidan men har sedan 1996 också vänt sig till konsumentmarknaden.
Man slog tidigt sitt namn fast med några osannolikt dyra men samtidigt de överlägset bästa produkter som kunde fås. En sorts state-of-the-art inom digital återgivning. På verkligt tunga demos stod dCS ofta för den digitala delen och jag har under årens lopp hört deras produkter i många olika konstellationer. Man använder inga "färdiga" DAC chips som dem vi ser i andra firmors digitala produkter, som nästan utan undantag bygger på någon chiptillverkares lösning implementerad på olika sätt. Istället har dCS konstruerat sin egen Ring DAC, som de fintrimmat under årens lopp och som är kärnan i alla deras system.
Ja, i själva verket gjorde de mer än bara fintrimmade. När de nya kraven om blyfrihet i audioapparater kom, beslöt man faktiskt att skrota allt man hade gjort dittills och skapa en helt ny Ring DAC efter de nya kraven, då man ändå var tvungen att byta ut en hel del komponenter och lösningar. Det är man väldigt glada för idag, då det naturligtvis gav nya frihetsgrader i konstruerandet och man menar att de resultat de fick fram bara var ytterligare prestandahöjande och att man helt enkelt inte hade kommit dit om man inte tvingats till att tänka nytt.
De största serierna Scarlatti och Paganini består av fyra separata delar; DAC, upsampler, SACD/CD spelare och Master Clock. Serien Puccini består av en SACD/CD spelare och en U-Clock och så finns Debussy, som är en DAC. Det är den sistnämnda jag har haft förmånen att ha till test. Denna inkarnation av Debussy är den allra senaste och den första modellen från dCS som uppgraderats till att även klara 24 bit /192 kHz USB. Det betyder att detta lär komma även i de övriga DAC:arna så småningom.
Flexibel multiapparat
Debussy är alltså den "billiga" produkten från dCS, "instegsmodellen". Men den är gjord för att vara hjärtat i en modern högklassig anläggning och är en flexibel och i mitt tycke mycket användbar apparat. Vad gäller den yttre designen börjar dCS hitta en form man kan stå ut med nu, men det har historiskt sett vid gud inte varit någon av firmans spetskompetenser. Say no more.
Indikationsdioderna på fronten är små och svåravlästa på bara lite avstånd, så även texten.
Den är försedd med både balanserade (XLR) och obalancerade (RCA) utgångar, nivån kan väljas till 2 V eller 6 V via en liten omställare. Firman rekommenderar att man använder 2 V om man också använder en förförstärkare, då många sådana kan få problem med för stark input med 6 V. Det får naturligtvis komma an på ett prov med den specifika förförstärkare som i så fall används. 6V sägs ge det bästa ljudmässiga resultatet, och jag har inte kunnat motsäga detta i de system jag provat Debussy i.
Om man använder en förförstärkare, skrev jag. Det behövs i princip inte, om du inte har några analoga källor du vill spela. Debussy har en inbyggd volymkontroll och kan således (med fördel) kopplas direkt till ett slutsteg. Spelar man med försteg håller man Debussys volymkontroll på max i fem sekunder, så är den satt till max output och så kan man styra volymen med försteget istället. Trycker man minus i fem sekunder kopplas volymkontrollen in igen.
Det finns flera ingångar. Två i form av XLR-AES ingångar - som även kan klara dual AES mode (alltså en kanal per ingång) och två i form av SP/DIF RCA ingångar, den ena av dem är med BNC-kontakt. Dessutom finns en ingång för en System Clock, om man vill styra klockfrekvensen via t.ex. dCS egen Paganini Clock. Och så har vi naturligtvis även en USB ingång.
I övrigt finns två olika filter, som sägs vara likartade i amplitudrespons men olika vad angår fasrespons. Du provar dig fram, och Debussy kommer ihåg den senast valda inställningen för varje samplerate. För min del har jag genomgående föredragit standardfiltret, men du bestämmer själv.
Tillika finns även en fasknapp för att vända fas på utgången, om man känner ett behov av att göra det på vissa skivor.
Fjärr med förhinder
Fjärrkontrollen är en multifjärr avsedd för flera av dCS' produkter, och det är bara ett fåtal av knapparna som fungerar med Debussy. Man behöver i och för sig heller inte så många, då allt kan styras med dessa få knappar. Fjärren är i metall, tung och med läcker känsla i handen.
Men där hoppar kedjan av. Man har valt att ha funktionernas namn ingraverade i metallplattan i fånigt liten text, och det är nästan omöjligt att läsa. Således en fjärr man måste lära sig, men när ett hem av idag har ett närmast oräkneligt antal fjärrar som man aldrig riktigt lär sig tycker jag personligen att man vid konstruktionen av fjärrar sällan tänker på att fjärrens huvuduppgift är att underlätta för användaren.
Nå, dCS fjärr är långtifrån dålig, så det är lite orättvist att låta dem stå till skott, men det med ingraveringen är inget genidrag - ofta får man vrida lite på fjärren för att kunna se vad det står. Funktionen är emellertid god, utan att vara helt enkel i alla lägen.
Next level
Det är lite underligt - du hör direkt när du kopplar in den att det är en verkligt bra DAC. Och du är inte i skuggan av tvivel. Den har genast det där i sig som gör att du bara vet att du är uppe på "next level". Det handlar mycket om - som så ofta med apparater i toppklass - att många av de parametrar och egenskaper vi normalt diskuterar och kontrollerar inte känns intressant att ens fundera över. Det är precis som om den där extra insikten man får i det material man spelar gör att man liksom måste byta verktygslåda för att kunna bearbeta det hela.
Det här säger jag för att sätta lite relief på det hela. När vi talar mid-fi är det i många lägen t.ex. rörmokarens verktygslåda vi ska använda - vi böjer, värmer, tätar och rörtången är oumbärlig. Här har dock på senare år Pex-rören underlättat - och mid-fi har generellt också blivit mycket bättre! Med high-end (fast jag föredrar egentligen att kalla det next level) av den här typen ska vi arbeta med typ urmakarens verktyg. Klockan kan fås att gå minutiöst precist, och det kan ingen invända att den inte gör. Det är inte varmt och kallt vatten vi talar om, det är om den drar sig en sekund på en vecka eller en månad.
Ok, det var lite grovt generaliserat. Gradskillnaderna är där naturligtvis, och det skärrar mig att jag varit med om en steg-för-steg demo med dCS' produkter där Debussy är instegsmodellen och när vi kommit upp till Scarlatti är vi på next-next level - minst. Betyder det att Debussy då är dålig? Ingalunda - du får också betala för att komma ännu högre upp. Och betala ordentligt!
Helheten i fokus
Om man ska ge en generell värdering av hur Debussy låter, så är det upplösning och detaljer som är de första ord som faller en på läppen. Det är en stor och synnerligen väldefinierad ljudbild där det finns gott om plats mellan röster och instrument.
Klassisk musik mår väldigt bra av detta. Naturligtvis blev det musik av Debussy. De små pianostyckena Le Petit Negre och Gollowogg’s Cakewalk har jag I ett par olika versioner och det hörs tydligt skillnad mellan flygelmärkena. Ljudbilden känns väl övervägd och hela frekvensspetrat verkar behandlas på samma sätt. Det är inget som påkallar speciell uppmärksamhet, det är helheteten som är i fokus.
Preluden till En Fauns Eftermiddag ger den där härliga vissheten om att det spelar flera violiner av olika tillverkning och flera olika musiker - det låter helt enkelt väldigt rätt på ett ruskigt självklart sätt.
Och den speciella nyckeln till varför det här är en DAC som du aldrig tvivlar på är att den har en fantastisk förmåga att göra musiken intressant utan att försöka bedra dig genom att göra något extra läckert. Du får musiken ärligt och med en ljudkvalitet och känsla som bara inte går att negligera.
När just den faktorn väl gått upp för mig har jag sedan roat mig med att sätta på musik i bakgrunden när jag gjort något annat, och mycket ofta har musiken fått övertaget och dragit mig från det jag hållit på med. Farligt, farligt…
Som igår, när jag satte på lite Led Zeppelin - mer ballader än det tyngre - och sögs rakt in i ett par timmar med botanisering i blyballongmusik jag inte hört på länge. Jag kommer heller inte ihåg att det faktiskt hade sådana ljudmässiga kvaliteter heller - eller också har jag bara inte hört det på det viset innan. Debussy är som sagt en ytterst musikbefrämjande apparat.
Med USB
Eldprovet kommer naturligtvis när vi kopplar ihop Debussy med en dator, i det här fallet en MacBook Pro och några olika programmöjligheter. Datorn har definitvt gjort sitt insteg i hifi-världen, och för många av oss är det helt enkelt en oumbärlig del av en anläggning.
Jag spelade t.ex. k.d. lang, skiva tre från hennes box Recollection. Och det här är helt enkelt lysande. Det är nästan som om det vilar något analogt över det, om ni förstår vad jag menar. Här finns en ytterligare grad av fönsterputsning som jag hittills inte upplevt när jag spelat från en dator, en värme, en naturlighet som fyller en med häpnad. Var det någon som sade att digital audio inte kan låta bra?
USB som klarar 24 bit /192 kHz blir naturligtvis mer och mer intressant i takt med att tillgången på sådant material blir större och större. På våra breddgradet är det inte lika lätt att få fatt på som i USA, då HD Tracks, som har ett verkligt brett program, (än så länge) kräver att man ska ha ett amerikanskt konto för att handla där. Men för den klassiskt intresserade kan exempelvis det norska bolaget 2L rekommenderas liksom Linn Records och en hel del andra - sök och du skall finna…
Övertygande, mycket övertygande
dCS Debussy är en vinnare. Ju mer man spelar på den desto gladare blir man för den. Ni har säkert lagt märke till att jag inte talat bas, diskant och mellanregister – det är inte det som det handlar om. Vi talar om att om det ska bli bättre, så är det gradskillnader, ytterligare lite fönsterputsning och kanske ännu mer känsla det handlar om. Men tills det kommer klarar vi oss fint med Debussy. En mycket övertygande DAC.
dCS Debussy
DAC med bl.a. 24 bit /192 kHz USB ingång och volymkontroll
101.000 kr
Denna test är gjord i samarbete med tidningen
På dCS hemsida kan du på supportsidan ladda hem deras "Guide to Computer Audio", som är verkligt läsvärd och användbar för alla som vill koppla ihop sin dator med sin anläggning så smärtfritt och bra som möjligt. Rekommenderas!
Lars Erik Steinick har också haft dCS Debussy inkopplad i sitt system. Här följer hans omdöme:
Utseendet
Debussy är i mitt tycke den snyggaste av dCS’ apparater. Eller kanske snarare: den enda av dCS’ apparater som är snygg. Den har ett elegant och nertonat formspråk som tilltalar mig. Om de bara hade låtit bli de blå lysdioderna. Nu lyser de förvisso rätt svagt – men ändå! Texten på fronten är liten, men det kan jag stå ut med.
Fjärrkontrollen är ett kapitel för sig. Den är tung, eller snarare den är TUNG – över 400 gram. Texten är bara nerfräst, inte ifylld med färg, vilket gör det till ett äventyr att använda den. Vad tänkte de på? Det kan tyckas lite futtigt att alltid tjata om dåliga fjärrkontroller, men det mesta av den dagliga hanteringen av våra musikapparater sker ju med fjärren. Då är de inte oviktigt att den kan göra det den är tänkt att göra så friktionsfritt som möjligt. Jag tycker att konstruktörerna ska ta ut sin kreativitet genom att skaffa sig en hobby, och inte designa märkliga fjärrkontroller. Nog om detta!
Man kan välja mellan filter 1 och 2, de låter lite olika men det är inte entydigt vilket som låter ”bäst” i alla lägen. Det är hyggligt av dCS att låta lyssnaren välja, men nja – skillnaden var inte större än att jag lät den stå kvar på 1 efter att ha växlat ett par gånger.
Över till det viktigaste: hur spelar den?
Kort sagt: bra, väldigt bra. De d/a-omvandlare jag har hört som kan ge Debussy en match kostar minst dubbelt så mycket – och två av dem kommer från dCS.
Jag använde min Ayre CX-7 som transport med en Jorma digitalkabel på AES/EBU-ingången. Högupplöst material spelades från min MacBook Pro över usb med en Entreq-kabel. Datorns usb-krets klarar upp till 96 kHz, så det blev ingen lyssning på musik samplad i 192 kHz.
I generella termer är Debussy en apparat som inte märks – på ett positivt sätt. Instrument- och röstklanger förmedlas mycket naturtroget och med stor precision.
Ett exempel: Den unga ryska violinisten Alina Ibragimova (född 1985) har spelat in JS Bachs Partitor och sonator för soloviolin (Hyperion CDA67691/2). Hon spelar på en Pietro Guarneri från 1738, och hon har en rätt slank ton nästan utan vibrato. Som vanligt när det gäller Hyperion är inspelningen förstklassig och dCS Debussy förmedlar detta suveränt. Det är fullständigt klart att Ibragimova står mitt mellan högtalarna och spelar, musiken utgår från en punkt en och en halv meter över golvet och fyller rummet. Detaljerat och musikaliskt på samma gång. Det finns inga tendenser till den ”bredkäftade” återgivning som kan få en att tro att fiolen är stor som en minibuss.
Musik på fil
Acousence ger ut musik i flera format (lp, cd, 24/96 och 24/192) vilket är tacksamt för oss testare. De högupplösta formaten levereras som flac-filer. Acousence importeras av HIGH-fi Consult i Malmö (www.highfi.se) och jag har spelat musik av Mozart, Sjostakovitj, Tjajkovskij, Stravinsky m.fl. Alla inspelningarna gav en högre grad av illusion än cd-versionerna.
Jag har även laddat ner en del musik från det norska bolaget 2L (www.2l.no), bland annat en mycket fin version av Mozarts 4:e violinkonsert med Marianne Thorsen och TrondheimSolisterna. Den kan varmt rekommenderas.
Tyvärr fungerade den annars så trevliga mediaspelaren Audirvana (version 0.9f) inte tillsammans med Debussy. Den hackade och ställde ibland in sig på fel samplingfrekvens. De andra jag testade (exempelvis Cog, Vox, VLC) fungerade utan problem.
Sammanfattning
Det var ett rent nöje att ha dCS Debussy i musikanläggningen. Både radiolyssning och cd-spelning fick ett klart lyft. Idag har jag inte så mycket musik i högupplösning (men det kan ändra sig). Jag prioriterar framförandet av musiken före lagringsformatet, men den högupplösta musik jag testade med visade mig att här finns mycket att hämta när det gäller ökad realism.
