Den välartade sonen - eller dottern
Verity Audio är en kanadensisk firma som bygger sina högklassiga högtalare
med en klar konstruktionsfilosofi. Leonore är en av de "billigaste"
högtalarna från den kanadensiska firman
Av Sven Bilén
Verity Audio är en firma vi inte hör så mycket om på våra breddgrader. Det kan till viss del bero på att deras högtalare, för det är en högtalarfirma vi talar om, inte är direkt billiga. Verity Audio är inte någon ny firma, men det är rasande svårt att få tag på en firmapresentation eller en historia. Vad vi kan se är att firman hör hemma i Ontario i Kanada.
Klar linje
Ser man på det kompletta högtalarutbudet från firman kan man se att alla deras högtalare följer en klar linje i konstruktionen. Det handlar genomgående om slanka, estetiskt tilltalande högtalare bestående (med ett 
undantag) av två separata kabinett med en dubbelfjädrad - eller ska vi kanske säga dubbelavkopplad - platta mellan. Men den är inte en tvådelad högtalare, de båda kabinetten går inte omedelbart att separera. Nästa egenhet är att diskant och mellanregister vänder framåt medan baselementen och porten vänder bakåt.
Vårt testobjekt Leonore är den tredje modellen nerifrån i programmet. Att den kostar 175.000 sek säger en del om vilken typ av tillverkare Verity Audio är. Det handlar om high-end och inget annat.
Det övre kabinettet - där elementen vänder framåt - har en 1" neo ring dome (neodymmagnet, alltså) och ett 5" mellanregister med 2" talspole och "mineral-doped" polypropylenmembran.
Fronten på det här kabinettet är klätt med ett filtmaterial, vilket ju är bra om man vill åstadkomma diffraktionsdämpning. Att det dessutom ser snyggt ut är ingen nackdel. Om Verity har satt dit filten för det ena eller det andra - eller båda - ändamålet framgår inte av materialet.
Basmodulen - med elementen och porten vända bakåt - har två 6" element med pappmembran som styvats upp med slumpvis placerade växtfibrer. Bassystemet använder en form av Besselfilter, "Bessel tuning" kallar de det, vilket brukar borga för en välfungerande avrullning nedåt. Bakåtriktningen säger man har designats för att högtalaren bäst ska fungera med rummets naturliga basförstärkning.
Båda kabinetten har en assymetrisk inre struktur för att optimera luftströmningen och förhindra stående vågor i kabinettet.
Längst ner på baksidan, under porten, sitter single-wire terminalerna, som består av firmans egen konstruktion av två lösa mässingsmuttrar med uttag för banankontakter som gängas in i högtalarens baksida. Typiskt från "over there", det är mycket metall och i mitt tycke ungefär lika fel som Wilsons frustrerande terminaler.
Spelar med allt…
Några experiment avslöjar att högtalaren faktiskt fungerar ofärskämt bra tillsammans med mycket olika
förstärkare. Olikt ett par andra högtalare som varit på besök i lyssningsrummet på senare tid, så spelar högtalaren bara som den ska oavsett vilken av de tillgängliga förstärkarna jag provade med.
När det är sagt, så är det frapperande hur den växer med uppgiften - ju bättre förstärkare desto bättre presterar Leonore.
När även detta är sagt, måste jag också påpeka att det dock inte är ett oundgängligt krav att man har en våldsamt dyr och fin förstärkare för att man ska få en högklassig musikupplevelse. Jag fick exempelvis en musikmässigt väldigt positiv upplevelse med Verity Leonore parad med Primares EISA-vinnande integrerade förstärkare I32.
Snällt och - öronvänligt?
Leonore kan inte luras ut på djupt vatten. Den spelar genomgående rätt snällt och – vågar jag säga det – 
öronvänligt. Det betyder att allt liksom låter bra hela tiden. Det är ett kriterium som många lyssnare uppskattar men gör att en del andra kanske kommer att sakna en smula kant. Läs inte in några underliga slutsatser i detta – vi talar om subtila saker, små skillnader och de olika känslor olika lyssnare får när de lyssnar på samma sak.
Ok, det är lätt att säga att man inte ska fästa så stor uppmärksamhet vid sådant och att för en del är det si och för andra är det så. För den som lyssnar till "helt normal" stereo med prislappar som det går att betala låter det förmodligen som en motsägelse - det måste väl vara något fel? Nej, så enkelt är det inte. Det finns inte någon absolut sanning, inget facit som säger att det här är absolut rätt och det här är fel. Vi är alla olika, men oftast brukar vi bli rätt överens om vad som faktiskt låter bra, även om man har olika ingångsvinklar till det hela.
Kvalitet
Kopplad till ett Bladelius Ymer slutsteg och med Nordost Valhalla högtalarkablar fick jag en verkligt högklassig återgivning. Det underliga är att det är kvaliteten på ljudet man noterar, att det står ett par 
högtalare i rummet noterar man inte - Leonore har en förmåga att få lyssnaren att inte ens tänka på högtalare. Man lyssnar istället.
Ett par musikexempel kan vara på sin plats. Tar vi en gammal favorit - öppningsspåret Rose Rouge från Tourist med St. Germain - så är det ett spår, ja förresten en hel skiva, som kan bli ytterst irriterande om inte återgivningen hänger ihop. Det går verkligt bra här, även om jag personligen kanske hör till den kategorin som saknar en gnutta kant, en gnutta "armbågstackling" i musiken. Leonore håller armarna in till kroppen, och det gör det lätt och musikbefrämjande att lyssna till. Det handlar lite om att uppstartstransienterna inte är fullt så accentuerade som de till exempel är på Marten Coltrane 2 eller Sophia 3. Och läs nu för guss kull inte det som att uppstartstransienterna inte är där, det är mer det att jag ska dra på lite högre än jag är van vid för att de ska börja komma!
Lägg märke till att jag inte talar om upplösning, bas, diskant, eller mellanregister. Allt det är bara på plats och högtalarna följer helt enkelt med den elektronik du sätter före.
St. Germain är ju helmanipulerade studioinspelningar - därför måste vi ju också spela något "liveinspelat", t.ex. den ultimata kollen på vad hifi egentligen kan i form av Carl Orffs opera Die Kluge. Du kan hitta inledningenav detta märkliga epos på High Fidelity Reference CD No. 14. Ett spår som har allt - våldsam dynamik, tal, sång, ett scenario där folk rör sig på scenen, en orkester som spelar både intimt och med fullt ös och vad du vill.
Här är hela scenariot en aning mindre än på Wilson och en aning mer dämpat i alla de våldsamma excesser som inspelningen bjuder på. Men det är alltså jämfört med de allra häftigaste upplevelserna med denna skiva - jag har spelat den på i stort sett alla högtalare jag provat i mitt rum, och med Leonore får vi en återgivning som klart hamnar i tätklungan.
På samma skiva skiva hittar vi Copenhagen Sunset med Thomas Frylands Quintet, där vi faktiskt får lite av de där transientuppstarterna jag efterlyste på trumpetens läpp- och attackljud. Att kontrabasen står med ackuratess i ljudbilden gör det inte sämre! En mycket fin upplevelse.
Den välartade sonen
- eller dottern blir det väl när namnet är Leonore, skulle man kunna säga att denna högtalare är. Man blir aldrig irriterad och den svarar aldrig igen uppkäftigt. Den gör det man ber den om utan protester och hela tiden så bra som den någonsin kan. Och det är riktigt bra det!
Uppe i de här prisklasserna - jag har sagt det förr - talar vi sällan om bra eller dåligt utan om nyanser och preferenser. Ska du ha en högklassig högtalare och är beredd att betala för att få en upplevelse, är Verity absolut ett intressant märke att ta med i urvalet. Leonore är en av de "billigare" från firman, och med det fina resultat vi får från denna och den kontinuitet de har i sin konstruktionsfilosofi gör det att man också blir verkligt nyfiken på de ännu större modellerna...
Denna test är gjord i samarbete med tidningen
