Ett nytt statement

Av Sven Bilén. Foto Lars Erik Steinick

Originalmodellen av Marten Design Coltrane kom 2002 och blev snabbt en högtalare det talades om. Den var rätt annorlunda mot hur högtalare normalt tillverkades på den tiden, med sitt kabinett i kolfiber och keramiska högtalarelement plus diamantdiskant. Nuförtiden är dessa saker inte ovanliga, men då sågs det som ett väldigt exotiskt sätt att bygga på.

Marten Design slog verkligen fast sitt namn med denna högtalare. Tack vare ett intensivt arbete på internationella utställningar lyckades man knyta till sig distributörer på de marknader där sådana här skapelser kan säljas – för billiga var de inte – vilket främst betyder fjärran östern.

Uppdatering 

Efter snart 10 år var det dags för en uppdatering av Coltrane. Det fanns nya möjligheter då både elementen hade utvecklats och Leif också hade lite goda idéer om förbättringar. Leif säger att han naturligvis gjort en del erfarenheter och lärt sig en massa under sina år som konstruktör, och att det är logiskt att även låta tidigare högtalarkonstruktioner dra fördel av det. 

Meningen var från början att man skulle kunna uppgradera sin gamla Coltrane till en Coltrane 2. Så skulle det emellertid inte bli. Konstruktionsarbetet gick fint till en början, men så stötte man på problem med att anpassa kabinettet till den nya 11” elementen. ”Vi gör bara en ny form”, sade kabinettillverkaren, ”det blir inte så våldsamt dyrt”. Nej, Jörgen räknade på tillverkarens siffror, och det beslöts att bygga ett helt nytt och 40% större kabinett. Det var bara ett problem – när det hela var klart visade det sig att den biten av processen blivit nästan precis dubbelt så dyr som beräknat. ”Hade vi vetat det priset från början”, säger Jörgen Olofsson, ”så hade det inte blivit någon Coltrane 2…”

Bestyckningen är två 11” keramiska sandwichelement, ett 7” keramiskt mellanregister och en diamantdiskant - Marten var en av de allra första att använda en sådan i en konstruktion. Alla elementen kommer från Accutone (Thiel & Partner). Marten uppger ett rätt sensationellt frekvensområde på 20-60.000 Hz +/- 2 dB.

Kabinettet består av en svängd ”låda” av kolfiberlaminat plus en 60 mm laminerad träfront, kabinettresonanser är det inte tal om! Marten har lagt in tre basjusteringsmöjligheter för att lättare kunna tillpassa högtalaren till olika rum. Internkablaget är från Jorma Design, terminalerna är WBT Nextgen och fötterna består av en stålställning vilande på Black Diamond Racing puckar och koner – der är med andra ord inte sparat någonstans…

Lyssning

Jag fick möjlighet till en hel dags fritt lekande med högtalarna i Göteborg. Det kan man inte säga nej till. Laddad med skivor och anteckningsblock belägrade jag och redaktör Steinick således en morgon lyssningsrummet hos Marten. 

Lyssningssessionen utfördes med de nya M-Amp förstärkarna samt ett par magnifika rörmonoblock av fabrikat NATAudio Transmitter som användes till jämförelselyssning. Eftersom M-Amp är en klass-D förstärkare bildar sig många en uppfattning om den redan innan de ens hört den. Jag hade tidigare hört en prototyp av förstärkaren i samma lokal, så jag var inte helt oförberedd på vad den skulle kunna prestera. Försteg och cd-spelare kom från Einstein och det streamades även musik via en Bladelius Embla. Kablage kom från Jorma i form av Prime-serien. 

Det första man noterar är att det är slående så olikartade musikexemplen låter. Det är inget rum som styr in ljudet mot en speciell klang, det är inga kabinettresonanser som målar all musik med samma färg, det är istället en fantastisk öppenhet och detaljrikedom som gör att man sugs rakt in i musiken. 

Akustiskt

Av någon anledning blev det spelat en massa akustisk musik under första delen av sessionen. Det blev helt enkelt logiskt att lägga på viss musik efter den förra för att bara kolla om man fick samma typ av upplevelse. Och det fick man – en närmast sensationell upplevelse.

Här kan det vara på sin plats med ett par exempel: Ett av Steinicks favoritexempel är ett stycke med cembalo från en Jordi Sawall-skiva, som visade att det verkligen också lät som en cembalo. Det karakterisktiska knäppljudet när strängarna sätts i svängning, den egenartade både spröda, tunna och ändå mäktiga klangen – har du hört en cembalo i verkligheten så vet du också att den låter lite annorlunda än man egentligen förväntar. Det låter synnerligen äkta via Coltrane 2 och som helhet är det en sådan där upplevelse man tappar hakan lite av. 

Vidare till pianomusik. Angela Hewitt spelandes på en Fazioliflygel låter som en Fazioliflygel, som har en helt annan klang än en Steinway. Vidare till samma musik och samma pianist men i en inspelning med en Steinway, som då också låter som en Steinway. Jag tror aldrig jag upplevt mig kunna höra skillnaderna mellan olika flyglar så klart förr på reproducerad musik. Fantastiskt, helt enkelt! 

Ett orgelstycke kunde avlöja att man inte var i skuggan av tvivel över att orgeln drevs av luft. Speciellt imponerade den ytterst realistiska återgivningen av ljudet när luften lämnar orgelpipan, det lät helt enkelt som om man nästan satt bredvid organsiten på orgelbänken – men utan att man tappade illusionen av att sitta i en kyrka. 

Som helhet kan man säga att klassisk musik, eller kanske rättare sagt akustisk musik fungerar osedvanligt fint med Coltrane 2 och M-Amp. 

Elektriskt

Med ovanstående in mente går vi vidare till elektrisk musik. Här blir situationen lite annorlunda, men inte mindre spännande. Uppsättningen lägger inte till någon bas – absolut inte. Det är både rummet och klangbilden från förstärkarna som styr detta. Basen är ytterligt ren och snabb, men det blir inte den solar plexus punch som många andra högtalare excellerar i att ge. Och, det ska erkännas, det spelades inte lågt. Högtalarna spelar så ruskigt rent att man gärna skruvar upp mer än man egentligen borde. 

Lyssningsrummet är värt en liten kommentar här. Matts Odemalm från Svanå Miljöteknik har behandlat rummet till ett Level 3 rum. Att lyssna i ett ”behandlat” rum är lite annorlunda än i ett normalt rum. Det kräver lite tillvänjning och att man har en viss observans på vad som har med rum och vad som har med anläggning att göra när man spelar i ett normalt rum. Här är inom parentes ett stort problem för utställningsbesökare, som ofta får med sig en större upplevelse av rummet och den placering de råkade hamna i än av själva anläggningen. 

Hos Marten får högtalarna ingen ”hjälp” av rummet, och sålunda kan upplevelsen förefalla en smula slank en gång emellanåt. En kontrollyssning med rörslutstegen avslöjar att det absolut inte är så att högtalarna inte kan spela bas – för de kan de! De är till och med synnerligen potenta på den punkten. Men förstärkarna ger en lite annan karaktär – och högtalarna förmedlar precis det de får in. Detta föder dock en annan diskussion:

Slankt eller runt?

Varför känns det mer intressant att lyssna på den ”slanka” återgivningen, kanske framför allt på den akustiska musiken? Man sugs rakt in i musiken på ett sätt som man bara upplever vid ett fåtal tillfällen under hela sin musiklyssningskarriär. Väldigt intressant – och en smula spooky – att konstatera, men för mig ger det verkligen lust att lyssna, och även genrer som normalt inte är den rätta koppen the blir plötsligt något man gärna vill utforska närmare. Och är det inte egentligen det som det hela går ut på?

Spelar man på en lite ”rundare” förstärkare med mer bastryck svarar högtalarna med att spela lite rundare och med mer bastryck, det är förstärkarens detaljeringsgrad och karaktär som bestämmer hur mycket detaljer och vilken karaktär du får på ljudet, inte Coltrane 2 som inte verkar ha några spärrar alls. 

Det var speciellt på elektronikamusik som jag - högst personligen - efterlyste lite mer bastryck i den uppställning jag lyssnade till. Jag är heller inte i skuggan av tvivel om att jag skulle kunna få fram det där speciella trycket i mitt eget rum med precis samma anläggning och lite arbete. Det handlar om det man ställer in som sin personliga preferens – vi hör alla lite olika och har lite olika (p)referenser. Jag ska villigt också erkänna att jag inte ”hann med/helt enkelt glömde” att arbeta mig igenom de olika basjusteringsmöjligheterna på högtalaren – det blev spelat alldeles för mycket intressant musik!

Marten-folket är i och för sig mycket breda i sin musiksmak men i grund och botten jazzlyssnare – kolla bara vad de kallar sina högtalare – och därför är nog deras egen uppställning mer optimerad för jazz, som inom parentes är en veritabel upplevelse på anläggningen. Jag hörde t.ex. ett nummer från Josefine Cronholms senaste tyska inspelning, och i mina anteckningar står helt enkelt att ”det är väldigt svårt att ha några som helst invändningar mot återgivningen...”

Tilläggas ska att jag också fick lyssnat på högtalarna och förstärkarna i Marten Designs stora rum på High-End i München i år. Det var på det hela taget en storslagen upplevelse som till fullo bekräftade det positiva intryck jag fått från lyssningssessionen i deras eget rum. Men, nu var det ett helt annorlunda rum, ett utställningsrum på gott och ont. Resultatet var emellertid att jag i det rummet absolut inte efterlyste något bastryck. Här fanns all den köttighet som skulle till för den musik som spelades - synnerligen övertygande, och inte minst för att det var på en utställning där vi ju alla vet hur svårt det kan vara att få till det.

En upplevelse

Att lyssna på Marten Designs nya kreationer Coltrane 2 och M-Amp har varit en mycket spännande upplevelse. För mig känns det som en ytterligare och gränsflyttande referenspunkt för att fortsätta med att bedöma olika anläggningar/apparater. Det är sådant här som man hoppas att alla ljudintresserade skulle kunna få ta del av – det sätter igång tankeverksamheten om hur och varför musik låter som den gör och medför att man lyssnar med ett ytterligare skärpt öra i fortsättningen – för nu har man hört en ny variant av hur det kan låta!

Coltrane 2 är en fantastisk högtalare, och det ska den naturligvis också vara till det priset. Det är en logisk uppgradering av originalet som tar den till helt nya höjder. M-Amp verkar synnerligt spännande och fungerar i väldigt fin symbios med Coltrane 2. Men för att riktigt kunna bedöma M-Amps absoluta värden som enskild enhet skulle jag trots allt behöva köra den på fler högtalare och helst då högtalare av olika karaktär. 

För både högtalaren och förstärkaren är vi långt förbi bedömningen om bra eller dåligt, vi ligger i spitzenklasse och talar istället om graderingar, värderingar och personliga val. 

Får ni chansen – in och lyssna!