Liten men naggande...
Uttrycket heter ju liten - men naggande god.
Vi ser på om det även gäller för Bel Cantos lilla - och faktiskt rätt fräcka - cd-spelare
Av Nis Jensen
Ett pressmeddelande hamnade på mitt bord, det handlade om Bel Canto. Jag tyckte det såg ut att vara några rätt intressanta produkter - den topp-laddade cd-spelaren såg till och med osedvanligt spännande ut, tyckte jag. Och det var bara att nämna intressent, så hade jag två lådor med apparater i vardagsrummet.
Den ena innehöll en CD2, den andra en "virtuell batteriströmförsörjning", VBS1, båda i Bel Cantos e.One serie - sistnämnda återvänder vi till. Inne i transportpapplådorna hittar man en svart låda med bärhandtag - rätt smart, även om de drygt åtta kilona inte direkt inviterar till att man tar med den på promenad.
Första överraskningen
Redan när man öppnar lådan får man sin första överraskning. Det sitter nämligen inte någon traditionell nätbrunn på baksidan av cd-spelaren, utan istället en liten kontakt till en 12V-förbindelse (15W max), och det medföljer naturligtvis en separat transformator i OK kvalitet. På baksidan hittar vi även AES/EBU och SPDIF (och TOSLINK) digitala utgångar samt både balanserade och obalanserade utgångar.
Och så är det här man får sin nästa överraskning - om man alltså är en sån som jag som inte på förhand hade satt mig in i hur Bel Cantos produkter fungerar. Här sitter nämligen också en liten knapp märkt Output level - här man man välja mellan fast och variabel...
Och så kommer den lilla invändningen mot en annars osedvanligt läcker och genomtänkt produkt - plötsligt stod jag med den ohyggligt lilla och klena plastbit som är omställarkontakten i handen - den kunde ha varit något mer solid!
Andra överraskningen
Annars är designen faktiskt rätt läcker - eller fräck är kanske ett bättre ord? - den ser i alla fall ut som något som landat från en annan och lite smartare planet. Tidens modenycker i hifi: tjock aluminiumfrontplatta med utfräst logo osv är på plats, men det är själva det smala och djupa formatet som är visuellt utmanande - och det sätt som man konstruerat toppladdningen på. Teckenfönstret är visserligen inte det fräsigaste och verkar lite gammalmodigt med sina stora siffror - visserligen enkelt och lättläst, men särskilt fräsigt är det absolut inte här i nådens år 2011. Men det kan ju som tur är släckas.
Kabinetten är i kraftig och läckert ytbehandlad stålplåt. En ratt på fronten styrr de vitala funktionerna på apparaten - resten kan naturligtvis ordnas med fjärrkontrollen. Ratten är kanske inte den enklaste att genomskåda, så man kommer mest att använda den till start och stopp.
Men så har vi ju överraskning nummer två igen - den kan nämligen också fungera som volymkontroll!
Mina grundkunskaper inom hifi sade engång att digitala volymkontroller i cd-spelare var ett absolut no-no. Man kommer lätt att kapa bort lite bits och därmed försämra ljudet. Men efter lite sökande på webben visade det sig att Bel Canto har använt en gammaldags analog volymkontroll - som ju också är en del billigare att tillverka.
Det mesta av testen är gjord med CD2 kopplad direkt till slutsteg av diverse fabrikat; jag upplevde att det lät klart bättre utan de förförstärkare som fanns till rådighet under det mesta av testen.
Det är här som det modulära i Bel Cantos uppbyggnad av sina produkter som byggstenar visar sitt berättigande - man kan starta med en CD2 och när man får råd kan man lägga till en strömförsörjning; man kan hänga på en DAC, förförstärkare osv - och sluta med en hel uppställning som i firmans broschyrs både verkar osedvanligt harmonisk och väcker starkt ha-begär.
Uppgraderingar
Men här startar vi i god ordning med en CD2 kopplad till XTZ's förstärkare i klass-A, ett par Aurum Cantus högtalare - en anläggning för kanske 60.000 (plus kablar och vad som annars kommer till) - mitt påstående är att det ljud man får presenterat här vida överstiger vad man kan förvänta sig av en anläggning i den prisklassen. Det är en auktoritet över händelserna och även en inlevelse stor nog till att man blir glad och nöjd och lutar sig tillbaka med ett leende.
Frågan är då bara om cd-spelaren kan hänga med när man börjar uppgradera?
Det dröjde inte länge - en av mina vänner kom förbi med ett Pass Labs slutsteg - X150.5 - ett häftigt klass-A/B steg på 150 watt och med en matchvikt på 34 kg. Och en rätt häftig prislapp! Det var bara på besök i en dryg vecka - på väg vidare till Färöarna som det var...
Nu när det är borta sitter jag åter med en XTZ. Det jag först lägger märke till är det lugn som saknas i musiken - vi beskriver det ofta som den "svarta bakgrunden" - i brist på bättre uttryck. Men man kan alltså konstatera att Bel Canto CD2 fint kunde hänga med och bjuda på en musikalitet som var helt i paritet med det intryck av mycket hög klass som en sådan stor amerikansk tyngviktare till förstärkare absolut kräver. Och levererar!
Vi hade även paret ute hos Sven en eftermiddag och hörde det med några av de olika uppsättningar som fanns till rådighet där. Resultatet var faktiskt väldigt upplyftande - i varje fall sett med Bel Canto-ögon. De två maskinerna (cd-spelaren och strömförsörjningen) kunde tillsammans hänga med i stort sett hela vägen. Var gång vi satte något bättre framför dem kunde paret klart avslöja att det också var något bättre. Det var faktiskt bara Bladelius' Gondul som kunde övertrumfa dem. Men så bör det väl ocksp helst vara - det är en två-tre gånger dyrare manskin så det skulle närmast varit en sensation om CD2 ihop med VBS1 skulle varit bättre.
Ren ström
Av logistiska orsaker föjde inte den nödvändiga kabeln med - en mycket speciell och very amerikansk med sin ahelt egna kontakter - mellan cd-spelaren och batteriförsörjningen. Det var ett problem som nu är löst, men det gjorde att jag spänt kollade varje gång det smällde i brevlådan. Långt om länge ankom det dock från USA!
Jag har försökt leta upp vad VBS1 egentlig gör - utan att egentligen bli så mycket klokare! Men jag är heller inte elektronikingenör; jag är lyssnare!
I korta drag handlar det om att maskinen gör om 240V till 12 V och skickar strömmen vidare "med en viss försening" - förseningen upplevs ju för användaren som synnerligen teoretisk. Under den tid som går har nämnda ström passerat olika stadier av filtreringar och mycket annat; allt för att få en så jämn och "oförorenad" ström som möjligt - det lär ska vara någorlunda samma effekt man får som när man tar bort jitter; oregelmässigheter i flowet av data innan dac'en ska omforma det.
Hursomhelst ska VBS1 dra fördel av batteriets omedelbara styrka: låg, ren och extremt rak ström (när batterier är nya, alltså) men utan alla de olika årpbæem som batterier i sig medför. Apparaten kan dra tre olika Bel Canto enheter - det får också plötsligt priset att verka mer mänskligt!
Min omedelbara reaktion på denna uppgradering var egentligen en liten känsla av besvikelse; det är trots allt en låda för 16.000! Men efterhand som det hela stabiliserade sig och lugnet sänkte sig över lyssningsseanserna kom det ett lugn och en extra luftighet över ljudbilden som faktiskt kändes väldigt vederkvickande. Det handlar inte om markanta skillnader; ofta handlar upplevelser av ljud om små och subtila nyanser - hur bred kan ljudbilden bli - hur stor är den detaljrikedom man presenteras för?
Byggklossar
Jag anser inte att det kan råda tvivel om att CD2 är en ytterst kompetent cd-spelare till sitt pris - den kan mäta sig med i stort sett allt i sin prisklass. Problemet med den är att du kanske kommer att "binda dig" till Bel Canto som märke. Hela deras byggklossystem verkar rätt genialiskt och firmans rykte ute i hifi-världen handlar om att deras produkter ska vara av utmärkt kvalitet.
Skulle jag kunna leva med en eOne series CD2?
Yep - utan skuggan av tvivel; jag har dock det problemet att jag är hifi-recensent och därför kan jag inte tillåta mig att låsa mig fast i en enda typ av uppsättning, hur bra den än måtte vara.
Maskinen levererar ett ljud som är förbluffande neutralt och som upplevs väldigt öppet med tanke på priset. Det finns detaljer nog till att man blir (positivt) överraskad. Här finns ett djup i ljudet utan att basen tar överhand (som annars är den sedvanliga fördomen om amerikansk amerikansk high-end), men det är bredd och höjd nog till att upplevelsen av musikens innehåll berättas med både entusiasm och inlevelse.
Jag har inte gemensam ekonomi med någon, men om jag hade skulle jag kanske ha lite svårt att försvara utgiften till en VBS1 - därtill är skillnaderna i ljud kanske en aning för subtila, speciellt om man talar med sin bankrådgivare. Men har man väl vant sig vid att ha den skulle det kännas som ett stort offer att försaka den igen.
Provar du en CD2/VBS1 i ditt eget system kommer du säkert att bli frestad - vilken elegans i både ljud och fysiskt uttryck (trots de invändningar man än måtte ha). I grund och botten handlar det nog om huruvida man har modet att överge sig till Bel Cantos onekligen frestande men samtidigt totala systemupplevelse.
Foto © Nis Jensen
