| NOMONO

Martin Logan ElectroMotion

Martin Logan är kända för sina exklusiva och högt estimerade elektrostathögtalare.

nomono har lyssnat till den senaste, billigaste och hittills minsta varianten

Av Sven Bilén och Nis Jensen

Det är ingen hemlighet att jag under många år spelade på Martin Logan elektrostathybrider. Det blev flera modeller under årens lopp, mest för att varje gång firman kom med en ny modell var den både billigare och bättre än motsvarande tidigare modell. Firman har lagt stor vikt på att hela tiden utveckla sitt koncept och den senaste modellem ElectroMotion är den hittills minsta och billigaste modellen som utnyttjar Martin Logans koncept med ett elektrostatmembran kombinerat med en dynamisk bas.

Och jag kan lika gärna säga det med en gång - hade den här modellen kommit för 10 år sedan hade vi gladligen betalat mycket mer för den.

Lite om elektrostater och hybrider

För nytillkomna läsare ska vi kanske förklara lite om elektrostater. En elektrostathögtalare fungerar på så sätt att ett mycket tunt membran (av Mylar, när det är Martin Logan) sitter uppspänt mellan två elektriska poler som skapar ett elektrostatiskt fält mellan varandra och sätter det tunna membranet i rörelse. Ett sådant element ska vara mycket stort om det ska kunna gå långt ned i frekvens, och det är inte praktiskt möjligt om högtalaren inte ska bli stor som en vägg.

Därför har Martin Logan specialiserat sig på att kombinera elektrostatmembranet med en konventionell dynamisk (magnet och talspole) bashögtalare. Ofta har Martin Logan dessutom gjort denna aktiv. Resultatet är en så kallad elektrostathybrid. En dynamisk bas betyder på ren svenska att det sitter ett helt normalt baselement i en låda. När det är aktivt är elementet också kopplat till sin egen förstärkare som också sitter inne i lådan.

Svårigheterna har alltid varit att få den här "normala" basen att fungera sömlöst med det tekniskt helt annorlunda elektrostatmembranet. Det har Martin Logan finputsat på under många år, och de som fortfarande menar att det inte fungerar har nog inte riktigt tagit sig tid att lyssna på allvar. Mina många egna modeller har ständigt påvisat framstegen mellan modellerna - varje ny har varit betydligt mer homogen än den föregående.

ElectroMotion

ElectroMotion hörde jag första gången i en butik - Akkelis i Göteborg. Den var kopplad till en liten rörförstärkare från Audio Space och spelade så man häpnade. Min bror var med och blev fullständigt såld - många som leker musiker blir ofta väldigt tända på elektrostater. ElectroMotion betedde sig som om det var en mycket "större" högtalare. Det är ju inte första gången som Martin Logan försöker sig på att göra en "billig" högtalare med elektrostatmembran, men de tidigare försöken har jag inte varit helt tänd på. I varje fall fick jag ett helt annat intryck av ElectroMotion.

ElectoMotion är för att vara en Martin Logan en tämligen liten högtalare. Visuellt ser den också mindre ut än den är, eftersom elektrostatmembranet är relativt transparent - man ser rakt igenom det. Basmodulen är i gengäld en smula högre än på de större modellerna, förmodligen en eftergift åt att hela högtalaren är smalare.

Det smarta är att man valt att sätta in ett elektrostatelement av deras ESL-typ, vilket betyder att det drar fördel av alla de innovationer och framsteg Martin Logan gjort under åren på elektrostatområdet. Det betyder att vi får bästa tänkbara membranlösning i högtalaren. Strömförsörjningen har man löst medelst en liten transformator att kopplas till vägguttaget - en enkel men tydligtvis välfungerande lösning.

Lätt att placera

ElectroMotion är rätt enkel att ställa upp. Sikta på runt 75 cm från bakvägg så brukar det fungera som utgångspunkt för uppställingen. Som med alla andra Logan-högtalare jag provat ska man låta den spela några minuter innan ljudet släpper loss. Så får vi i gengäld en ordentlig upplevelse.

ElectroMotion spelar så "rätt" att det nästan känns naturstridigt. Här spelas det musik på det sättet som jag personligen gillar att det spelas musik. Kropp, upplösning och en tal- och sångförståelighet som går utanpå det mesta i prisklassen - och en bit till. Den spelar i lite mindre i skala och med lite färre detaljer än mina tidigare Martin Logan Spire, men annat vore också märkligt med tanke på priset. Det tar inte lång tid att upptäcka att den bär med sig generna från sina större syskon, men i så hög grad att pris/prestandaförhållandet blir av ett sällan skådat slag.

Jag gick som vanligt igenom en brokig samling musik, och ElectroMotion spelade alla genrer med som det kändes både glädje och stolthet. Det kändes som "äkta" Martin Logan ljud i motsats till de tidigare billigare hybridvarianterna från firman. Kropp och själ - det som elektrostaterna kan som få andra högtalare.

Livemusik blir synnerligen övertygande, tack vare bland annat en sådan enkel sak som att publikens reaktioner och applåder återges särdeles äkta och levande. Från en så relativt "billig" högtalare är det av en genuint hög klass.

På storslagen klassisk symfonisk musik upplevde jag dock att den faktiskt också kunde pressas ut i lite problem när jag drog på ordentligt. Det kunde onekligen bero på att mitt rum är väl stort för högtalaren, så den skulle också provas i ett annat rum. Ut med högtalarna till Nis, med den lömska förmodningen att de troligtvis skulle fungera exemplariskt där. Ordet till Nis:

Kärlek vid första lyssningen

Jag har en överenskommelse med grannarna i lägenheten ovanför - de har fritt spel att ringa och få dragit ner på volymen när det passar dem ... Det kan vara kl 10 på förmiddagen - eller kvällen. Så har vi gjort för att bevara husfriden, och det har även gett mig lite marginal till att spela högt ibland...

Anledningen till att jag nämner denna högst privata överenskommelse är att Sven kom med ElectroMoton-paret. Och de tenderar att spela högt - det är för att du inte lägger så mycket märke till att du kommer till att dra på mer än normalt. När man gör det verkar det inte så: det blir bara mer av musiken, så att säga. Och när man nu bor i ett hus som inte är byggt för boende utan för tillverkning (utan av kanonkulor och granater, för övrigt), så våningsseparatinonerna är långt ifrån ljudmässigt optimala och därmed blir volymkontrollen så småningom en rätt viktig gadget.

Personligen har jag hört Martin Logans elektrostater i många sammanhang, både på utställningar, men också hos vänner och kritiker - både från High Fidelity och nomono, och har alltid varit imponerad av den klarhet det är över deras ljud. Men jag har aldrig hört dem i mitt eget rum innan Sven kom över med en uppsättning av den senaste modellen för att försöka höra dem både i ett annat rum och i en helt annan uppsättning än sin egen. De är inte särskilt stora och de visade sig passa perfekt i mitt inte så stora rum. Det var faktiskt kärlek vid första tonen!

Lugn och överblick

I själva verket var kärleken så stor och så spontan att de var mina, köpta och betalada redan efter ett par timmar - ibland måste man smida medan järnet är varmt, som man säger ... Och jag har alltid haft en idé om attt bra ljud också måste kunna gå atyt åstadkomma utan att det behöver kosta en förmögenhet. Man får i gengäld naturligtvis inte absolut high-end, men mindre bör också kunna räcka. Men här får du - ljudmässigt - ofattbart mycket för dina pengar - de kostar ungefär lika mycket som mina gamla gjorde på sin tid, men ljudet är minst en klass eller två (eller tre?) gånger bättre, vilket gör att du bara tycker att du helt enkelt är värd dem.

De spelar i mina ögon med ett lugn och en överblick - och med en nästan ofattbart hög detaljeringnivå som man normalt inte förväntar sig av en högtalare för det här priset. Det står väl rätt klart att jag är begeistrad, jag har precis köpt nya högtalare och då bör det väl också vara så. Men i grund och botten handlar hifi på det hela taget om entusiasm - glädjen av att lyssna på musik bor just där. Och sedan de kommit in har jag hittat skiva efter skiva som egentligen varit både bortglömda och utdömda men som visat sig ha kvaliteter som fortfarande gör ett återhörande till en spännande upplevelse.

Gamla klassiker

En av skivorna är Donovans Beat Café. Texterna är så banala och hippie-lyckliga att de kan vara svåra att stå ut med, och hans nasala vibrato kan ibland vara en utmaning även för en gammal nostalgikers tålamod. Å andra sidan är ljudet och produktionen i en klass för sig - särskilt är Jim Keltners trummor och percussion våldsamt spännande, och medan jag skriver detta - och jag ljuger inte - har jag flera gånger hoppat till i stolen (bokstavligen!) för några av de många märkliga detaljer som låter så läskigt levande...

Och när vi nu är igång med "plattor vi hatar": Rickie Lee Jones Pop Pop är svårt att uthärda i större doser - men de nummer som är bra är verkligen bra. Men här blir det filter som verkar ligga över hela produktionen (åtminstone jämfört med Donovan) tydligt. Det är lite av det som dessa högtalare excellerar med: De uppfattas som ett öppet fönster in i produktionsverkstaden. Medan Sven var här hörde vi några låtar från Schwanzen Sänger Knabens fjärde opus - här blev det kristallklart att det lagst lite rymdklang på rösterna - och när det inte var gjort. Här var det inga som helst problem att följa med i deras (tämligen ogudaktiga, medges!) texter. Tvärtom!

En av mina personliga stora favoriter just nu är A Face in the Crowd med den danske sångaren Jimmy Jørgensen - i mitt tycke är den bra på alla plan, och ljudet, som kännetecknas av att man använt mycket rörprylar vid inspelningen är riktigt bra. Med ElectroMotion som förmedlare blir det nästan magiskt - och jag hör detaljer som jag inte varit medveten om fanns där.

Måttliga begränsningar

Holly Coles Train Song jag hörde vid ett tillfälle hos Sven medan han fortfarande spelade på Martin Logan Spire - tåget som försvinner ut till höger någonstans försvann ett par meter bort, så att säga. Så ljudbilden, även om den känns både bred och stor på alla andra led har uppenbarligen sina begränsningar. Men i det fallet handlade det också om en anläggning som i alla fall går på tio gånger mer än den jag spelar på här. Träden växer alltså inte riktigt ända upp till himlen (ännu), men de relativt få begränsningar jag kan hitta gör ändå dessa högtalare till något av året hit i avdelningen valuta för pengarna. Annars hade jag nog heller inte köpt dem!

Och som tur är har mina grannar varit borta hela den här helgen, så min telefon har lyckligtvis varit ganska tyst - åtminstone från den kanten...