Noter från en priviligierad recensent

Av Sven Bilén

Ibland är det inte utan att man känner sig lite som grabbarna på Top Gear. Porsche, Aston Martin och Ferrari – eller Wilson, Magico och Marten. Det är samma sak, egentligen. Det är creme de la creme inom sina områden. Lite som att få gå ner bland de finaste vinkällarna i Bordeaux och gotta sig. Eller varför inte snoka runt i en italiensk ostaffär…

Mina senaste upplevelser inom området handlar om högtalare. I andra artiklar kan ni läsa om mina upplevelser med Marten Coltrane 2 och Wilson Sophia3. Nu har jag även haft Magico V3 på besök i mitt rum. Och det är inte så att man inte märker att det är en klass för sig vi rör oss i. Jo, det finns fler högtalare av samma dignitet med samma eller ännu högre prisklasser, men det är också många av konkurrenterna – hur läckra de än verkar vara, som inte kan hänga med vare sig i acceleration eller väghållning. Och mitt jobb är då liksom The Stig att köra allihop runt banan för att se vad de olika kan prestera.

Ren kvalitet

Magico V3 är ren och skär utsökt kvalitet. Det märks redan under uppackningen där inget lämnats åt slumpen. Och när högtalaren väl är på plats kan man granska det ypperliga träarbetet, den tjusigt svartanodiserade aluminiumbaffeln och det minst sagt eleganta utseendet. Tycker ni de ser lite opersonliga ut på bild? På plats i rummet är det absolut annorlunda och besökare kommenterade också att  högtalarna ser rasande flotta ut. 

Även baksidan är imponerande med delningsfiltrets aluminiumplatta infälld och ett par verkligt bra terminaler – se och lär, Wilson… 

Kontroll och åter kontroll…

Det första jag och mina varierande medlyssnare reagerat på är den osannolika kontroll högtalaren besitter. Den spelar mycket ”oamerikanskt”, strikt, regelrätt, stramt om du vill, speciellt då i basområdet där den har en total och järnhård kontroll över händelseförloppet. På High Fidelity Reference CD No. 66 finns ett spår, Salle Des Pas Perdus med fransyskan Coralie Clement, som i princip alltid får ut högtalare på synnerligen hal is med en okontrollerad och svulstig tsunamibas dränkande allt i sin väg som följd, Via Magico V3 kan man inte ens förstå att det skulle kunna vara något som helst problem här – det går fantastiskt bra, helt enkelt, och låten får en helt ny dimension.

Kontroll är ordet upp genom hela frekvensområdet. Det är några synnerligen lyckade element man skapat med sin Nano-Tec teknologi, element som har utsökta kvaliteter många andra elementtillverkare skulle ge sin högra arm för att få fram. Reptilsnabba och med en svårslagen upplösning. 

På Holly Cole; Train Song är klockspelet bara så fullständigt naturligt i ljudbilden att man inte kan önska mycket mer. I samma låt finns ett poing-percussionljud som ska illustrera en dopplereffekt när tåget kör förbi en järnvägskorsning, och poingandet försvinner rakt ut i det angränsande rummet på ett ytterst illusoriskt sätt. En lyssnare brast ut i rent lyriska utrop när det kom – det hade han i varje fall aldrig någonsin hört på det viset på den låten på sina egna högtalare.

Talförståelighet är ”not an issue” – du är aldrig i skuggan av tvivel. Lyssnar man på radio hör man vad som händer i studion, både det som ska höras men även allt det andra som händer. Debattprogram och andra live i studio-program kan bli riktigt roliga – på flera sätt!

Diskanten har samma genomgripande överblick över händelseförloppet. Här finns massor av detaljer, men ingen farlig överskottsenergi så diskanten riskerar att bli lite vass. Jag har, trots enträgna försök, inte lyckats pressa högtalaren till att låta vare sig vass eller stygg.

Realism

Det är också lite av det man kanske kan invända lite mot. Den kontrollerar med ett så fast grepp att den inte tillåter något att sticka iväg – nästan inte ens heller när materialet har det i sig. I gengäld får den tack vare det ett stycke som Carl Orffs Die Kluge att bli en hårresande realistisk musikteaterupplevelse. Det är en musikföreställning som har allt om man vill uppleva vad en högtalare kan (och kanske framför allt inte kan) och rekommenderas till alla ljud- och musikintresserade. Klarar anläggningen inte av att ta hand om alla svårigheter som Die Kluge presenterar stänger man av nästan direkt – då är det i princip olyssningsbart. Fungerar det blir man i gengäld våldsamt fängslad!

Äpplen eller päron?

Magico V3 är en aningen kräsen vad angår förstärkare – det ska den också ha lov att vara - men är samtidigt en rasande kompetent högtalare. Den utstrålar högsta klass både i finish och inte minst ljud. Högtalaren har full kontroll över allt som kommer in i den och spelar med en förvånande stringens vilken genre som helst utan att ens blinka med ögonen. Den har lugn och ro och cool överblick och blir aldrig stressad eller pressad. Det är helt enkelt en resa på första klass att spela musik via Magico V3. 

Det har varit väldigt positivt att få lov att leva med den här högtalaren undere en period. En sann njutningsupplevelse som även den här gången resulterat i en kilometerlång och synnerligen omväxlande spellista. Högtalaren har till synes inga direkta begränsningar, det är mer kringutrustningen som bestämmer hur långt du kommer med Magico V3.

”Men nu när du nu på kort tid testat tre (Wilson, Marten och Magico) guldhögtalare, vilken är då bäst?”, undrar du säkert. Se det går inte att svara på, det är tre rätt olika högtalare som tacklar samma problem på rätt olika sätt. Gillar du äpplen eller päron bäst? Och om du gillar äpplen, ska de vara fasta eller mjöliga, röda eller gröna – eller gula? Och mitt val behöver inte nödvändigtvis vara ditt val, det finns många parametrar som styr. Jag hade personligen inte direkt lidit inte om jag tvingats ha någon av dessa tre. Absolut inte…

Har du pengar till högtalare av den här digniteten är Magico V3 en högtalare som du definitivt ska ge en kvalificerad lyssning innan du bestämmer dig – det är helt enkelt ett måste!