Purister från Finland

Av Nis Jensen, Lars Erik Steinick och Sven Bilén

Finsk hifi är lika med högtalare. I varje fall är det den uppfattning vi har om vårt broderland i öst. Flera finska högtalartillverkare har rönt stor uppskattning internationellt, tänk bara på Gradient, Pen Audio, Amphion och Genelec. Och det är något visst som binder dem samman, en ofärgad ljudbild, lätta och engagerande att lyssna till och med kvalitet och detaljer i återgivningen.
Aurelia påminner en del om Amphion i uttrycket, och det är inte så konstigt då konstruktören Antti Louhivaara tidigare bl.a. varit involverad i just Amphion. Hans konstruktionsfilosofi kan du läsa mer om här.
Mest uppseendeväckande i de dyraste Aurelia-konstruktionerna är kanske det säregna diskantelementet, som består av tre metalldomediskanter med var sin wave guide som satts samman till en enhet. Avsikten har varit att försöka skapa ett diskantelement som akustiskt ska fungera som ett bandelement, men med domens fördelar och utan bandets nackdelar.
I övrigt har Antti Louhivaara lagt ner mycket jobb på den akustiska designen. "A thoroughly made acoustical design covers 90 % of the outcome of the speaker", säger han, ett påstående som vi inte direkt kan motsäga. Det är nämligen så att testobjektet, den dyraste stativmodellen vid namn Cerica, tagit oss med viss storm. Man ska liksom komma in på livet av högtalaren först innan man förstår och sätter värde på det den kan, men när det väl är överståndet blir man lätt mycket positiv. Gäster har efter en stund ofta helt ouppmanat utbrustit i tillrop som "den är banne mig inte dum, den där lilla högtalaren" - eller liknande uttalanden.

Form följer funktion

Cerica är relativt hög och smal, men i gengäld våldsamt djup (14,5 x 54,5 x 35,5 cm). Det betyder att högtalarens visuella fotavtryck är ganska begränsat - den försvinner rätt mycket när man sitter direkt framför, det är bara när man ser den från sidan man verkligen lägger märke till den. Det finns inte mycket front att se (eller höra) - elementen sitter nära varandra, i gengäld sitter det fem av dem. I själva verket är det dock en mycket enkel tvåvägshögtalare där de tre diskanterna så att säga bildar en enhet samlat i en wave guide struktur (jag har sådan lust att översätta det med "vågbrytare" men egentligen betyder det ju närmast motsatsen).

Bas/mellanregister sköts av två små (13 cm) element med membran av ett vävt material kallat Isomatrix.
Det är inte någon tung högtalare har vi att göra med - faktum är att den är förvånansvärt lätt, man har inte lagt vikt på massa (sic!) utan på en massa andra kvaliteter. Samma kan sägas om stativet, som är en integrerad del av konstruktionen så det finns ingen möjlighet att välja alternativ. Det består av tre rör som skruvas in i en metallplatta i botten av högtalaren och i ett cirkulär lackerad basplatta, förmodligen av MDF. Det finns inga uttag för spikes inbyggt i konstruktionen, men det ges rika möjligheter att experimentera med olika fötter.
Men högtalaren står fast och stabilt och stativet hjälper till att understryka högtalarens eleganta utseende - framifrån är förmågan att försvinna ganska anmärkningsvärd. Det finns ingen tygfront till konstruktionen, men de tre metalldomediskanterna är klokt nog dolda bakom skyddande metallgaller.
Baksidan är försedd med en basport i mitten och en uppsättning högtalarterminaler av utmärkt kvalitet - det finns ingen möjlighet för bi-wiring. Det finns också en knapp de kallar Presence med vilken man kan öka diskantnivån en smula. Det mesta av lyssningssessionerna har gjorts med funktionen frånslagen - under de olika omständigheter som högtalaren har testats under har det inte upplevts att det funnits något behov av fuktionen.
Det par nomono hade till test var ett demopar, väl inspelat och ljudmässigt i toppform, som rest runt ordentligt och därför kanske inte var det mest perfekta vad finishen angick - kabinettillverkningen är numera utlagd till Kina och bör vara av högsta kvalitet. Cerica finns i svart högglans och som testeksemplaret i lackerad valnöt.

Låg imponatoreffekt

Att välja en högtalare är på många sätt det svåraste valet i hi-fi sammanhang. Det finns många parametrar som måste passa ihop: ens musiksmak, det rum som den har att spela i - och med - och visuellt blir högtalarna ju också lätt en dominerande parameter i din inredning. Och så ska den naturligtvis också passa med den övriga elektroniken.
Aurelia Cerica har inte mycket av imponatoreffekt, tvärtom kan man säga. Visuellt försvinner den som sagt nästan, men det gör den på många sätt också rent ljudmässigt. Naturligtvis har den sina begränsningar i basområdet - det är så att säga naturlagarna som styr hur mycket (eller lite) luft som kan flyttas med två så relativt små element. Detta innebär att det finns några djupa bastoner som helt enkelt försvinner. Cerica försöker inte att artificiellt gå djupare än den kan - den basen som i gengäld finns är stram och välupplöst och man sitter inte och tyckert att man direkt saknar bas.
Den har också en annan nackdel - det är ganska strikta gränser för hur högt du kan spela. Du får rätt kassa påminnelser om var gränsen går, ljudbilden kollapsar helt enkelt och blir rörig och splittrad. Det är återigen den begränsade basytan det handlar om, tvingas de att försöka flytta för mycket luft på en gång hoppar de helt enkelt av jobbet.
Med detta sagt - och det har nog redan fått den del av våra läsare för vilka musik är lika med dundrande rock vid våldsamma ljudtyck att sluta läsa - vill vi också våga påstå att detta är en av de bästa dynamiska högtalare redaktionen har haft under behandling på länge. Sällan har vi hört musiken återgiven så ofärgad och med så hög upplösning och detaljrikedom. Högtalarna försvinner inte bara visuellt utan även rent ljudmässigt - övergångarna mellan de olika elementen känns helt omärklig, vilket i hög grad bidrar till att ge en känslan av att vara närvarande mitt i musiken, det där som är så beroendeframkallande när man fått lov att uppleva det.

Omsorgsfulla val

Det är på många sätt en lite kinkig högtalare, man måste vara omsorgsfull med placering, toe-in, kablar, etc. Vi har provat dem i många olika sammanhang, hos Sven fungerade de anmärkningsvärt bra ganska långt ut i rummet med gott om luft runt dem, medan de hos Nis mådde bättre genom att dra fördel av att hamna relativt nära den bakre väggen. Det tog snabbt bort en känsla av brist på kropp i mellanregistret som annars kunde spåras.
Det hjälpte också lite med ett kabelbyte hos Nis, van den Hul The Inspiration hybridkablar ersattes med silverkablar från Slinkylinks och det gav den sista fina touchen av öppenhet och kropp. Så det handlar om att experimentera sig fram, men när man får det hela att stämma kvitterar Cerica med raffinerat välljud. Parametrar såsom höjd och djup i ljudbilden är helt naturligt på plats, luft runt instrumenten är inte något man skänker ett tanke - och transienter är både snabba och mycket exakta.

Växer med uppgiften

En annan anmärkningsvärd förmåga dessa högtalare har är att de helt enkelt "växer med uppgiften." Vi har provat dem med förstärkning i olika storlekar, prisklasser och typer. Deras ofärgade ljud gör att de kan följa med upp till det allra bästa, de är ytterst avslöjande - men mest på ett mer förtroendeingivande. Det är skönt att veta att du inte behöver byta högtalare hur våldsamma dina uppgraderingsplaner annars kan vara!
Högtalaren tog fram det bästa hos Hegel H70 med den förstärkarens detaljerade och klara ljud - men sätter du en tung tung Bladelius Ymer att dra den får du så lagom mycket mer av allt att du inte direkt tycker att högtalarsidan har några direkta brister. Klass A ljud från en XTZ AP-100 ges också full rättvisa - på det hela taget gillar dessa högtalare att få ett visst kraftöverskott, känsligheten är endast 87 dB så det är också rätt naturligt. Den raffinerade är att du inte direkt saknar det innan det verkligen behövs - högtalarens natur är så att säga att få ut det bästa av det som hälls in i dem.
Den kräver i gengäld en del av lyssnaren. Man ska verkligen kunna sätta värde på neutralitet om man ska ge högtalaren full rättfärdighet. Här är en nästan total frånvaro av färgning - det är det som får den att bara låta bättre ju bättre du villkor du ger den. Diskanten är designad att fungera somom det vore en banddiskant (men utan banddiskantens brister), och det har till stor del lyckats - de har en luftighet som ger Laurie Andersons ljudlandskap full rättvisa (eller nästan - jag vet att det finns några bastoner här och där som helt enkelt inte existerar via Cerica). På Strange Angels från skivan med samma namn får hennes röst en kylighet berövad av all konstgjorda färgning som avslöjar en överblick du normalt inte får lov att höra. Avalon av Roxy Music har på flera sätt blivit en kliché i hifi-sammanhang, men här kommer man att uppskatta den breda och djupa ljudbilden - det kan vara att det känns utspekulerat från Roxys sida, men det fungerar här.
Vänder vi oss mot den klassiska avdelningen så går det utmärkt så länge man inte förväntar sig "realistiska" ljudnivåer. Die Kluge (Carl Orff) från High Fidelity Reference CD nr 14 återges exemplariskt - för den tyskkunnige är textförståelsen en fröjd för örat, medan Bellinis Il Pirata får en ypperlig ullösning med fantastiska motsatser mellan crescendi och tystare passager - och en kör som storleksmässig är mycket exakt och även exakt placerad i rummet.

Valet mellan kompromisserna

Att bygga en högtalare är alltid att välja mellan kompromisser och det är det också att välja mellan dem - att klämma ut en så stor och luftig ljudbild ur något som gör så lite väsen av sig verkar som något av en omöjlighet. Men om du bor på ett sätt som gör det omöjligt att klämma in en stor och skrymmande, full-range elektrostat, så har du här en möjlighet att uppleva mycket av den klarhet, upplösning och avsaknad av färgning som kännetecknar de bästa av system.
Formatet är naturligtvis lite mindre, det kan inte vara annorlunda, fysiken och akustikens lagar kräver sitt, men medan detta skrivs sjunger Jimmy Jørgensen låtar från sin utmärkta A Face in the Crowd i andra änden av rummet, och det är som om han står och andas in din skribent i nacken!

Foto©Nis Jensen