Ulv i fårakläder

Av Nis Jensen

Låt oss få det överstökat direkt: jag tycker helt enkelt inte om utseendet på Audio Note E, ämnet för detta test. Det är en nästan 30 år gammal design som exteriört inte förändrats mycket under åren - om ens alls. Det handlar också en del om hur jag själv bor - rätt spartanskt med en japansk touch av minimalism - och mycket trä, till vilket det fanér som de kallar tulipwood, på E-modellen passar förfärligt illa.

Och när det gäller inredning var det heller inte så lyckat - jag har arrangerat något som känns som ett "rum i rummet" för min anläggning där man sitter rätt nära högtalarna. Det ger oftast en upplevelse av att vara mitt i det hela, så att säga - en mycket intim och engagerande upplevelse. Men det är inte E-modellens natur, så jag var tvungen att vända runt möblemanget så att högtalarna spelade mot rummets längdled.

Skrymmande

 

Det hjälpte! Audio Note E är en högtalare som är gjord för stora rum - och den gillar att stå i hörn. Och sett i det sammanhanget kan jag plötsligt se utseendet fungera: om du sitter i en mjuk Chesterfieldsoffa i en engelsk herrskapslägenhet med kaffe och konjak, de höga bokhyllorna i bakgrunden mellan utskurna rosenträpaneler framför en varm öppen spis ... Och E-högtalarna - i matchande faner (de finns i 20 olika varianter) spelandes Mahler på hög volym. Suck!

Den designades ursprungligen av Peter Snell i USA - han hade en del radikala idéer om baffeln - eller fronten - och dess samspel med rummet. Och en hel massa andra idéer - till exempel att para ihop enheterna så de mäter lika och därmed ger ett mer likartat ljud.

 

Känslig

 

Konstruktionen är från början av 80-talet när Peter Snell haft stor framgång med sin kompromisslösa A-modell och snabbt byggt upp en stor högtalarfirma. Emellertid dog han 1984 och företaget har sedan dess helt förändrat designrmässig. Peter Snells patent och idéer vidareförs nu - och utvecklas vidare - av den brittiska firman AudioNote.

Audio Note är mest kända för sina rörförstärkare som de tillverkar i många storlekar och modeller, så de och Snells idéer för E-modellen passar med den höga känsligheten (E uppges till mer än 94 dB) utmärkt tillsammans. Den höga känsligheten uppnås uppnås genom att man använder ett stort och relativt tomt kabinett som fungerar som en slags resonans-box - lite som klanglådan på en gitarr, som en skriver på deras hemsida. Det betyder som tur är också att högtalaren inte är särskilt tung.

Flexibel

 

Man skulle kunna säga att AN-E är motsatsen till en designhögtalare med sin breda, höga och dominerande frontbaffel. Men det är där för att kontrollera spridningen av ljudet framåt, det är därför det rekommenderas att den placeras i ett hörn. Bakpå sitter en relativt liten basport nästan längst ned så att bas/mellanregisterelementet på ungefär 20 cm (i samarbete med lådan) får ansvaret för merparten av den bas som når lyssnaren.

Formen leder till en hel del fanérarbete, personligen har jag onekligen sett snyggare fanér, sådan fanér som känns lite läckrare under fingrarna, men det hjälper lite med det exklusiva faktum att inte två uppsättningar E-högtalare blir lika. I övrigt är utförandet helt OK - jag har träffat på vänligare konfigurationer av kontakter (E klarar bi-wiring) och liknande, och med högtalaren följde ett litet stativ på ca 30 centimeters höjd som är nödvändigt att få upp högtalaren i en rimlig höjd så elementen hamnar rätt höjdmässigt för lyssnaren. Stativen kan fyllas med exempelvis blyhagel eller sand och står på spikes, och vi fick en slags "matta" med så högtalaren stod stabilt på stativet. Det finns naturligtvis också möjligt att montera spikes upp mot högtalaren.
Det finns också stora möjligheter att uppgradera sina E-högtalare - det finns fem olika "stadier" - filosofin bygger i huvudsak på att förbättra kablar, förbättra delar av delningsfiltret med komponenter med ännu lägre toleranser - det sista steget är med externa delningsfilter tillsammans med Audio Notes ruskigt dyra Sogon-kablar. Men vårt testobjekt är "bara" nybörjarmodellen.

Kinkig

 

Det slutade med en uppställning av högtalarnarna där bara den ena högtalararen stod i ett hörn, en soffa fick fungera som vägg för den andra, och lyssningspositionen hamnade cirka tre meter från högtalarna. Högtalarna skulle kanske ha kunnat dra nytta av lite mer avstånd mellan dem - och ett hörn ltill, men den speciella illusion de kan skapa km ändå helt till sin rätt. De kan nämligen fylla ett rum med stort ljud - resonanslådorna är i hög grad medverkande till detta utan att man ändå får intrycket av att detta dominerar på något sätt. Ljudet är inte "lådigt" utan breder ut sig i rummet i en förvånansvärt stor ljudbild. Teorierna bakom designen - att resonanserna från fronten ska sprida ljudet i rummet - verkar uppenbarligen!

I den konfiguration jag ställde upp dem i var rummet bakom högtalarna intesärskilt uttalat rent ljudmässigt - men i gengäld hände så mycket framför dem att man inte riktigt saknade det. Jag önskar att jag hade haft några riktigt bra rörförstärkare till mitt förfogande - jag anar att det bara skulle ha förstärkt bilden av "lager på lager" av ljud som jag upplevde.

I början av testperioden - medan de spelades in - stod en integrerad förstärkare i midfi klassen och drog det hela. Den var lite tung i basen, och det visade sig inte vara den bästa kombinationen i världen. Men om inte annat bevisade det att AN-E både förtjänar och kan leva upp till förstärkning av hög klass.

Lite klass-A förstärkning hjälpte - basen stramades upp ordentligt med resultatet att ljudbilden växte långt bortom högtalarnas fysiska ramar - en mycket trevlig upplevelse på det hela taget; när det hela blir så brett och så stort blir the sweet spot - 90 % platsen - mindre viktig - och det är frestande att bara luta sig tillbaka och njuta av sin konjak.

Närvarande

 

Det har varit väldigt intressant att leka med dessa högtalare. Det är en gammal konstruktion och på några sätt är ljudet också lite i otakt med det för tillfället rådande ljudidealet, där ett mer framåtiktat och "påträngande" ljud är normen - Jimmy Jørgensens A Face In The Crowd med sin rörbaserade produktion låter å andra sidan härligt påträngande närvarande - precis som några av Daniel Lanois "produktioner - Wrecking Ball med Emmylou Harris har tvingat sig in i min cd-låda en del gånger.
Det är en högtalare som man väl måste säga lämpar sig bättre för Mahler-konserterer än för kammarmusik, de låter bättre med stor rock än med intim folkmusik, det handlar om deras "natur" mer än det handlar om att det inte skulle finnas tillräckligt med detaljer i diskant eller mellanregister - för det finns i överflöd samtidigt som basen är både mycket stor, fyllig och lagom slagkraftig.
Designen är gjord för rör; deras sound är gjort för rör - för rör-lovers! Vi har hört rör - och transistorer - låta fantastiskt och vi sysslar inte med att utropa det ena som "bättre" än det andra. För rörentutiasten är AN-E på många sätt perfekt - och med de uppgraderingsalternativ högtalaren har och även i den utrustning du väljer att låta den spela med säkras ägaren många lyckliga lyssningsår. Och av en tillfällighet vet jag att det faktiskt stämmer - en av mina vänner har en uppsättning som är så gammal och har spelat så mycket att det nu är dags att byta ut bas/mellanregisterelementen.

Utseendet skulle jag personligen inte kunna leva med, men ljudet? Tja - det skulle krävas en ganska radikal omvärdering av mina ljudideal (och en inte obetydlig investering i rörbaserad elektronik). Drygt 50.000 kr för vad som i grunden "bara" är en tvåvägshögtalare är inte billigt; ljudmässigt kvitterar de absolut för priset men kvaliteten på fanéringen lever enligt min mening inte upp till den ljudmässiga prestandan. Men AN-E är en klassiker, och lyckligtvis har just denna typ av högtalare fortfarande en stor fanskara.

PS

Återförsäljaren var vänlig nog att lämna med en uppsättning Audio Note Lexus LX biwiring kablar - väldigt behagliga att arbeta med och ljudmässigt mycket väl matchade med högtalaren (kabeln följer också med den dyrare HE-modellen), så dem har jag helt enkelt för det allra mesta spelat med i fast förvissning om att återförsäljaren visste vad han gjorde.

 

Foto:©Nis Jensen